Min uppfattning är att man ofta utgår från att dagens ungdomar vill använda datorer så mycket som möjligt. Detta verkar till viss del stämma; endast 12% av eleverna i min undersökning önskar att man använde datorer i undervisningen i mindre utsträckning än idag. Eleverna förutsätts också ofta vara så kunniga på datorer att man inte behöver förklara hur de ska användas. Denna uppfattning visade sig inte minst i de enkätfrågor som tilldelades oss. Frågan hur kunnig anser du dig vara på att använda datorer? följdes av två svarsalternativ: ganska kunnig och mycket kunnig. Efter noggrant övervägande valde jag att lägga till alternativet inte så kunnig, vilket sedan kryssades av inte mindre än 18% av eleverna. Detta visar också hur viktiga svarsalternativen är för en enkätundersöknings utfall.
Datorer i undervisningen är inte ett självändamål. Det räcker inte att dela ut dem och säga “använd dem!”. Utdelandet av skoldatorer kräver utbildning av såväl lärare som elever och då, gissar jag, mer än två halvdagar om word och excel. Detta är inte minst viktigt ur jämlikhetssynpunkt. Alla elever (och lärare) har inte samma förutsättningar att hantera den ökade datoranvändningen i skolan. Alla föds inte med en iPad i vaggan, alla föräldrar har inte råd att köpa smartphones till sina barn eller ens ha Internet hemma. Långt ifrån alla föräldrar har de kunskaper som krävs för att vara sin 17-årings privata IT-support.
En annan fråga är hur man ska hantera datorerna i klassrummet då de inte används till skolarbete. Såväl lärare som elever är medvetna om att eleverna ofta chattar med sina kompisar eller tittar på videos istället för att arbeta. Både lärare och elever verkar också vara medvetna om att det inte är bra. Hur hanterar man detta? Hur kontrollerar läraren om trettio klapprande tangentbord betyder trettio facebookande eller trettio flitigt antecknande elever? Är det ens lärarens uppgift att kontrollera det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar